onsdag, november 24

På morgnarna äter jag luft på nätterna tror jag inte på dig. Vi kan inte vänta, det känns som att det är för sent för allt. Ändå.
Om du kunde lyssna till mina andetag så skulle du aldrig lämna mig ifred. Hoppas du försvinner i din själ och lever där tills du inte längre kan andas, det du länge drömt om. På eftermiddagarna försvinner allt i mitt huvud, som att allt har sprängt det under dagen. Det är som att jag inte lever då. Vad är man mer än något annat just den tiden? Man är ett spöke på väg till något som man inte aldrig någonsin är säker på. Och om du tror på mig, så ska jag visa dig allt du tänker på under de där eftermiddagarna.
För lita på mig när jag säger det här, du är ett fyllt lönnlöv. Du drar dig ut, och försöker dra dig åt olika håll, men allt har ett slut. Du når inte längre än så. Kryp utåt, utåt, det finns ändå alltid en chans att gå bakåt. Om man vill. Men längre än så kommer du inte.
Vad gör mig annorlunda än något annat? Jag känner mig som vem som helst. Det livet inte är och är till för. För visst förstår alla vad jag pratar om just nu? På ett eget sätt. Det är inte värt att nämna, för du förstår. Du förstår, men på ditt sätt. Men säg aldrig att du förstår mig. För vi förstår på olika sätt. Så vi dömer aldrig. Det är så underbart. Vad mer kan vi be om?

I wonder what's going on.

/Din vän som hade sådan tur.

1 kommentar: