i find it kind of funny, i find it kind of sad, that the dreams in which i'm dying, are the best i've ever had

Jag drömde att vi var på flykt. Vi hoppade ut från ett flygplan, under oss var bara hav. Våra kroppar kändes lätta, som löv i vinden. Tills vi nådde vattnet. Våra kroppar slogs mot den hårda vattenytan och vi sjönk. Vi sjönk djupare. Havet tycktes oändligt djupt. Solens solstrålar reflekterades i det turkosa vattnet och det var så lugnt, så tyst. Vad vackert det är, tänkte jag. Jag möttes av rädsla i dina ögon och kände hur mitt hjärta började slå hårdare. Trycket förde oss bara djupare, vi kämpade med våra armar och ben för att ta oss upp igen. Upp till ytan. Men vi förstod. Vi skulle aldrig känna vinden mot vår hud, igen. Vi slutade kämpa. Jag log mot dig. Rädslan, den försvann. Jag kunde se att du grät, trots att dina tårar inte gick att urskiljas i vattnet. Jag höll om dig, du höll om mig. Vi sjönk tills solens strålar inte nådde oss längre och kvar fanns bara mörker. Vi var tillsammans och jag var inte rädd.