Hon har en färgburk. En färgburk med regnbågens alla färger. Förgäves målar hon hela världen, för att ta bort allt det svarta.
Regnet sköljer bort det.
Under hennes bröstkorg bultar hennes hjärta intensivt, kämpar emot för att det svarta inte ska ta över även henne. Hon lever i en splittrad familj, ett hjärta delat på två. Varje kväll vill hon blåsa bort taket och flyga iväg. Hon kan inte vara den de vill att hon ska vara. Men hon drömmer om att vara något mer.
Hon drömmer om elden. Den dansande elden som sakta svalnar och dör ut.
Hon lyste, hon älskade. Hon lyste. Nu lyser hon inte mer, kärleken tog slut, ensamhet tog över. Hon är inte längre här, hon hör inte längre.
Hon följer alla vägar men kan inte hitta ut. Hon tar hjälp av stjärnorna och klättrar tillslut upp. Där uppe vill hon stanna.
Hon öppnar ögonen och ser sig omkring, ingenting är sig längre likt. Allting förändras när ögonen vilar bakom ögonlocken för en liten stund. Otryggheten i att inte kunna lita på något, känns som tyngden av hela världen på hennes ynkliga kropp. Hon kämpar för att andas.
Hon har slutat leta.
I hennes kämpande är hon aldrig ensam och det fick bli hennes trygghet.
Det kan vara bland de starkaste målningar jag någonsin sett.
SvaraRaderaTexten, Amanda, var jättestark, som vacker.
Jag minns, vad jag minns då jag inte kämpade ensam. Nu är det väl inget speciellt jag kämpar för. Kanske inte. Det känns som att jag antingen inte har något att kämpa för. Eller att jag har något att kämpa för, men inte gör det. För att jag inte ser någon idé, ser inte vart det tar mig.
Jag har ingen att kämpa med. Jag vet inte vems fel det är. Allting i mitt liv känns som att det är så distanserat.
Och jag har aldrig förstått varför.
Kämpa då.